[[Site/Publish_:_unsupportedBrowser]]

Domarkommentar                                                                   


 

CHESAPEAKE TRÄFFEN 2013


Jag hade sett fram emot lördagen den 3 augusti en lång tid då jag hade äran att få döma den årliga Chesapeaketräffens officiella utställning på Ästad Gård i Halland. Att som icke rasspecialist få möjligheten att döma klubbens special kändes som ett stort förtroende. Chesapeaken är en utmanande ras att döma och oftast får man bara se enstaka exemplar på utställning. Att då få möjlighet att döma ett drygt 40-tal är både en stor utmaning och en mycket värdefull erfarenhet. Att försöka lära sig så mycket som möjligt om de i Sverige numerärt små raserna är en spännande utmaning som kräver en del arbete.
När jag tänker på chesapeaken är det första ord som kommer upp ”styrka”. Och då menar jag styrka både mentalt och exteriört. Mentalt var alla hundar bra förutom två undantag. Jag förväntar mig inte att en chesapeake ska vara inställsam som till exempel en flatcoated retriever, men jag förväntar mig att den ska acceptera hantering utan problem.
Med styrka exteriört menar jag inte en grov och tung hund, utan en stark, smidig och stadig hund som inte ger efter varken i rygg, fram- eller bakställ, men som samtidigt har volym i bröstkorgen och stark benstomme.
Jag tyckte att kvalitén genomgående var lite varierande, precis som man kan förvänta sig vid den här typen av rasträff. Hanarna var bättre än tikarna, vilket är lite ovanligt. På plussidan vill jag nämna storlek och proportioner. I de flesta fall bra huvuden. Det jag uppfattade negativt var flera hundar i alltför högt hull, vilket förvånande mig i en så arbetsglad och aktiv ras. En del alltför tunna bröstkorgar och ganska många med knappt vinklade framställ. Pälsarna är naturligtvis ett problem den här tiden på året, men även om många hundar var urfällda tyckte jag nog att pälskvaliteterna på de hundar som hade tillräckligt med päls för att kunna se kvalitén var ganska bra.
Bland valparna var jag imponerad av tikvalpen från klassen 6-9 månader, Pond Hollow Vibrant, som jag tror kommer att ha en lysande framtid i ringarna. De 11 championhanarna var det en mycket intressant erfarenhet att gå igenom. Jag gav dem alla excellent och 6 av dem tilldelades även CK. De fyra placerade från championklassen blev även de fyra som placerades i bästa hanklass. Det säger en del om kvalitén i den klassen jämfört med övriga klasser. Det var ett svårt beslut att skilja vinnaren Pond Hollow Doublecoat Icebreaker och tvåan Mischief Maker´s Vally Forge åt. Det som till sist avgjorde var vinnarens bättre pälskondition och lite kraftfullare steg. Certifikatet på hanar gick till vinnaren i öppenklass, Double Coat´s Storm, som även tog sitt svenska utställningschampionat. Grattis till det!
Bland tikarna var det lite mer glest mellan de riktigt bra hundarna. Jag var mycket imponerad av min bästa tik, Redlion´s Doublecoat Betty Boop, som vann unghundsklassen och har just den styrka som jag uppskattar så mycket hos rasen. Tvåa bästa tik var en mycket välgjord veterantik. Trea och fyra var ettan och tvåan från championklass, som sinsemellan var väldigt olika men som var och en har flera framträdande förtjänster.
I tävlan om bäst i rasen drog tiken det längsta strået på sin styrka och stramhet i rörelse.
Jag hade nöjet att stanna kvar på lördagens trevliga middag med efterföljande auktion samt hann se en del hundar på Working Dog test på söndag förmiddag innan jag begav mig hemåt. På hemvägen kunde jag konstatera att det blev en lika trevlig och lärorik helg som jag hade hoppats. Jag vill rekommendera alla som har något intresse av chesapeaken att göra ett på besök på Chesapeaketräffen framöver.

 

Kjell Svensson